Följande text är saxad ur den första novellen om Dakota Jane, publicerad i RETROFUTURE nr 1 2010 i december 2009 av Michael Eriksson. Det ni kan läsa här är ungefär halva texten i det som går ut i just det här numret, och historien fortsätter i RETROFUTURE nr 2 2010 längre fram. Av de 52 sidor som utgör det första numret av RETROFUTURE så har 13 vikts till Dakota Jane, inklusive fram och baksida (se ovan) och fyra sidor i färg i mitten. Bland alla bilder så återfinns också 24 stycken fejkade pocketbokomslag gjorda som de såg ut i kioskerna på tidigt 70-tal. Dakota Jane är alltså ett försök att återskapa en svunnen era, som inte existerat i Sverige på flera årtionden. Mycket nöje.
Preview ur RETROFUTURE nr 1 2010
- Vad i helvete har hänt här?
11 maj 1893 - sex mil väster om Grand Forks, Norra Dakota. En trupp kavallerister från Fort Bliss på rutinuppdrag får sig sitt livs överraskning. Eller rättare sagt, den nyutexaminerade Sergeant Lee, nyligen kommen från Cavalry School of Practice, Carlisle Barracks, Pennsylvania, i täten på sitt första uppdrag får sig sitt livs överraskning.
Framför dem, i en sänka, ligger sju döda män. Sju brokiga, skitiga, olycksaliga män.
Enhetens träning kickar in och genom några snabba gester så sprider ryttarna ut sig och säkrar området. Då någonting av det här slaget uppenbarar sig tar man inga chanser.
Det är en varm dag och Lee förbannar att hettan slagit till just på hans första uppdrag.
Avdelningens indianscout, Lätta Molnet, stiger av sin häst och undersöker männen.
- De dödades av vita män. Jag har sett det här förut. Här har ett mindre slag utkämpats av två grupper.
Lee kände irritationen stiga.
- Jag tror inte att de tagit livet av sig själva, vilka ligger bakom det här?
Lätta Molnet, som minns bättre dagar då hans Sioux nation ställde till ett regelrätt helvete för såna som Lee, ger sitt befäl en kall blick.
- Det är därför ni är här Sergeant Lee, ta er en rejäl titt. De banditer som slåss som gamar över det här territoriet har haft en liten privat uppgörelse på den här platsen. De här stackars satarna betalade priset.
Lee blängde på Lätta Molnet.
- Sju döda, och vi talar inte om några satans skolfröknar här. Det här är värre än vad jag trodde att det skulle vara.
Ett stycke bort vänder sig soldat Smith till sin kollega Browne och viskar.
- Välkommen till klubben.
* * *
Den gamla ångbåten stönade och stånkade i morgondiset. Journalisten Neville Jenkins hade sovit illa och led av en fruktansvärd baksmälla. Han önskade att dunket från maskinerna kunde vara över då han strosade över det övre däcket på Redemption mot styrmans hytt. Plötsligt tycker han att han hör ett skott avfyras i närheten. Så ett till. Han rusar in i styrhytten och gör männen som befinner sig där uppmärksamma på det som sker.
Kapten Eriksen har varit med förr.
- Skottlossning, beväpna er och håll utkik åt babord. Jag vill inte ha någon objuden jävel på den här båten!
Jenkins är plötsligt klarvaken. Det här hade han inte räknat med. Var inte Norra Dakota ett ganska lugnt ställe? Indiankrigen var ju över och det var ju mest norrmän och tyskar i området, tysta, bibeltrogna och hederliga.
Så plötsligt så dyker tre ryttare upp på strandbanken i deras synfält.
- Helvete, de rider som om de har satan själv i röven, ryter Kapten Eriksen.
- Håll ögonen öppna!
Två skott och två faller. Den tredje, som nu sett ångbåten, rider desperat ner mot stranden. Kanske i hopp om hjälp, vilken hjälp som helst tänker Jenkins.
Så dyker förföljaren upp över krönet och in i deras synfält. De drar efter andan då denne på endast 40 meters avstånd lägger ett Winchester´73 geväl mot axeln redo för ett nytt skott. Det sker blixtsnabbt. Jenkins och de andra kan se röken ur gevärspipan innan de hör skottet, mannen i vattnet faller av sin häst och drar sig desperat upp på fötterna med vatten till midjan. Han siktar på ryttaren med sin Colt 45 och skjuter fyra snabba skott. Ryttaren tycks inte bry sig om detta det minsta och Jenkins märker att han nu ser det som utspelar sig i slowmotion. Han har hört talas om att hjärnan kan reagera på det viset under stress. Ryttaren är nu bara 10 meter från mannen i vattnet och sitter av samtidigt som han drar sitt eget handeldvapet ur sitt hölster.
Han? Det är inte en karl, det är en kvinna, tänker Jenkins. En långhårig magnifik varelse utsänd av döden själv.
Mannen i vattnet skriker som ett djur då han inser att allt är förlorat och sträcker upp händerna. Ett skott ekar och mannen faller baklänges med blodet sprutande ur ett huvudsår. Kvinnan iaktar sitt verk ett ögonblick, det känns som en evighet för Jenkins, och sedan vinkar hon åt dem, hoppar upp på sin häst och förvinner över krönet på ett ögonblick.
Jenkins kommer ur sin trans och han hör de andra männen tala upphetsat bredvid sig.
- Det var det snyggaste jävla skott jag någonsin har sett, säger Kapten Eriksen.
- Och de andra två, döda med varsitt skott under ritt. Helvete vilken show!
Jenkins stirrar på dem och ställer den typiske utbölingens fråga.
- Men vem var det där? Det var ju en kvinna, jag såg det med egna ögon.
Eriksen tittar på honom.
- Välkommen till Red River mister. Det där var Dakota Jane.
- Dakota Jane?, upprepar Jenkins tvivlande.
- Ja för helvete, har ni inte hört talas om henne nere i Washington? Vi älskar henne för helvete. Hon gör det som vår förbannade armé och våra lagmän misslyckas med, hon tar hand om avskummet här uppe.
- Avskummet, upprepade Jenkins.
- Ja, avskummet, svarar Eriksen.
- Det finns så förbannat mycket avskum i de här krokarna. Man går för fan inte ens säker på Red River längre.
Dakota Jane? Plötsligt inser Jenkins att han har snubblat på en veritabel guldgruva.
- Kapten Eriksen, när är vi framme i Grand Forks?
- Om tre timmar, varför undrar ni?
Jenkins pekar på strandkanten bakom dem.
- Därför att min tidning tänker göra den där kvinnan till en jäkla legend, det ska jag se till.
Han vänder på klacken och rusar in i sin hytt.
Eriksen stirrar efter honom.
- Vadå göra henne till en legend? Hon är för helvete redan en legend. Jäkla utbölingar.
* * *
Den 9 juni, Washington D.C. President Stephen Grover Cleveland läser sin morgontidning. Hela förstasidan handlar om den stora branden i Fargo i Norra Dakota för två dagar sedan, som nästan jämnat stan med marken. Han minns de oroväckande rapporterna från området och det här är dåliga nyheter. Cleveland har vunnit sitt ämbete genom att utlova lag och ordning och så tycks det här förbannade territoriet plötsligt bete sig som en jäkla bananrepublik. Det mesta som passerat hans bord hade aldrig nått ut i media, och det var han jävligt glad för, men nu var det annat. Om den här branden också ingick i det där förbannade banditkriget där uppe, då skulle obehagliga frågor komma. Och snart.
Det knackar på dörren och Cleveland ser fram emot att skälla ut personen som han vet står på andra sidan dörren.
- Kom in, kvickt! ryter han.
Överste Jim Kearn, ansvarig för Clevelands program för lag och ordning stiger in.
- Har ni läst tidningen, säger Cleveland med en blick som hotar att döda Kearn på fläcken.
- Jo, det där var svårt att undvika herr president.
- Svårt att undvika, ryter Cleveland.
- Jag kommer för helvete att få löpa gatlopp för det här. Inser ni hur olägligt det här kommer just nu om det har med banditpacket att skaffa? Inget skulle få oppositionen att bli gladare, inser ni det?
Det gjorde Överste Kearn mycket väl.
- Det finns kanske en lösning, herr president.
Cleveland glodde på honom med stor misstro.
Kearn harklar sig och pekar på tidningen.
- Läste ni artikeln på sidan 11 i tidningen, herr president?
Cleveland hade inte tagit sig förbi förstasidan.
- Sidan 11? Vad i helvete menar ni med sidan 11?
Kearn pekar på tidningen ånyo.
- Sidan 11 sir.
Cleveland rycker åt sig tidningen och bläddrar fram uppslaget som Överste Kearn uppenbarligen tycker är så viktigt. Han stirrar på rubriken.
DAKOTA JANE FOLKETS HJÄLTE
Plötsligt så sprider sig ett olycksbådande leende på Clevelands läppar.
- Jag vill träffa Buffalo Bill i mitt residens i eftermiddag, är det uppfattat?
- Ja, sir.
* * *
Fargo. En kyrkklocka klämtar i gryningen och en stor grupp människor går i sakta mak mot stadens kyrka. Det har varit många högtidstjänster och begravningar, armén är på plats och undantagstillstånd råder.
Dakota Jane ser på dem på avstånd och vänder sig mot sin vän, sheriff Hans Ritter.
- Vet ni vem som ställde till med det här?
Ritter vrider på sig i sadeln och svarar uppgivet,
- Officiellt, en kvinna som slarvat med elden, det står i tidningarna. Men armén är här av en orsak, varenda jävel vet att det pågår saker här som vi inte fått någon ordning på. Jag tror att det var någon av Frank Lawsons hejdukar som gjorde det här, för att köra ut konkurrensen från området. Det råkade blåsa lite för mycket bara och det blev lite större än väntat. Eller så in i helvete mycket större.
Branden hade förstört hundratals hem och företag.
Dakota Jane ser tyst på det som sker en bit bort och en hund skäller upphetsat på något alldeles i närheten.
- Lawson?
Frank Ritter ser på henne.
- Ja, det har talats om att han velat buffla sig in i stan. Jag tror att det kan vara han.
- Men är inte Lawsons gäng på andra sidan gränsen i vanliga fall, i Kanada?
Dakota Jane har hört talas om denne skurk men det var ett tag sedan.
- Jo, men snacket går. Vi hudflängde en kille för ett dråp på öppen gata nyligen och namnet kom upp. Men vi fick dra det ur den jäveln.
Ljudet från kyrkklockorna rullar uppför gatan. De utbrända husen sträcker sig nästan så långt ögat kan nå och ljudet från otaliga hammare och andra ljud som talar sitt tydliga språk stiger som ett crescendo från alla riktningar. Fargo höll på att resa sig.
- Men vi har inga bevis?
Ritter suckar och ser ner på backen, slänger en cigarett och svarar,
- Inte ett skit egentligen. Det finns inga vittnen. Men de värsta rövhålen har lämnat stan så länge som armén är här. Och folk är förstås heligt förbannade nu, så om de fick klart för sig att det här var anlagt, ja du förstår vad jag menar...
Dakota Jane viskar,
- Anarki...
* * *
Buffalo Bill får bud om att hans vän President Cleveland vill träffa honom och klär upp sig. De är inga såta vänner men har snarare utnyttjat varandra i egna syften. Cleveland har gärna poserat med Buffalo Bill på bild för media, särskilt inför det senaste valet, och Bill har inte varit dummare än att han förstått att all publicitet är bra publicitet. Och han är på god väg att bli en av amerikas kändaste personer. Han har också en tjänst som han vill avkräva presidenten, så det här kommer mycket lägligt. Tre timmar senare sitter han med Cleveland framför sig i dennes residens och efter de obligatoriska artighetsfraserna så frågar Bill vad presidenten har på hjärtat.
- Jag förmodar att ni har kallat på mig av någon särskilt orsak?
Cleveland fyller på deras glas och ler finurligt, sen svarar han,
- Bill, du håller på att bli en förbannad legend på grund av alla de där artiklarna, och nu, böckerna för alla som älskar myten om hur det här landet vuxit. Du har utmålats som en hjälte och folk, den stora massan, särskilt här på östkusten, har sugit i sig varenda rad.
Bill vrider lite på sig, lite olustig över det som insinueras.
Cleveland fortsätter,
- Vi vet både du och jag att det skrivna ordet kan vara starkare än någonting annat, för det kan få ett alldeles eget liv om folk tror på det. Ja, som bibelläsare så vet vi ju båda hur mycket folk kan påverkas av historier, sanna eller ej. Det blir metaforer, folk dyrkar det och viger delar av sina liv för det.
Bill började bli lite irriterad,
- Vart vill du komma?
Cleveland ler underfundigt.
- Jag vet förbannat väl att du har en väloljad propagandamaskin bakom dig, du har några journalister och spökskrivare bakom dig som hela tiden skickligt bygger på din förbannade legend...
Bill funderade allvarligt på att resa sig och gå därifrån,
- Hör nu, herr president, det här behöver jag inte ta, inte ens från er.
Clevelands blick förvandlades plötsligt och blev stenhård. Plötsligt ser Bill den brutale mannen som tagit sig till toppen som den han egentligen är - en hänsynslös pragmatiker.
- Du förstår Bill, jag har ett sjuhelvetes problem här och jag behöver dig och dina killar för att slå lite blå dunster i ögonen på den breda massan, för just nu så behöver vi det här så ända in i helvete.
Bill förstod att vi betydde jag men sa inget.
- Du förstår Bill, Norra Dakota är ett förbannat slagfält. Varenda idiot med dåligt omdöme och dålig hy har fått för sig att det går att göra sig en hacka däruppe och jag antar att det är gränsen till Kanada som gör det så jäkla trevligt för dem för kanadickerna har ju ingen ordning på sin sida.
- Jag hörde att det brann i Fargo, säger Bill prövande.
- Ja, det kan du ge dig fan på att det gjorde, säger Cleveland.
- Men det där var ingen olycka, det var överlagt mord och jag har satt armén på det i högsta hemlighet. Men jag har en stad som behöver rekonstrueras innan vintern tar kål på folket däruppe och det är deras första prioritering just nu. Det och att samla in uppgifter i det tysta.
Bill lutar sig framåt,
- Du vill ha min hjälp, du får den om du kan komma till saken någongång den här veckan. Vad fan är det du vill ha min hjälp för egentligen?
Cleveland slänger dagens tidning på bordet framför Bill.
- Läs artikeln på sidan 11. Jag vill ha Dakota Jane i varenda tidning landet runt inom två veckor. Snacka med den där journalisten, skaffa en tecknare, telegrafera Fargo och be dem skicka lite bakgrundsinformation. Den här kvinnan kommer att vara det här landets mest kända, eh, kvinna, innan det här året nått sin ände. Det är det jag vill att du ska se till.
Bill läser artikeln, ser upp och skrattar till,
- För helvete, det här är ju Dakota Jane, jag har just suttit med Sitting Bull och pratat om henne, så sent som igår...
Clevelands ögon håller på att hoppa ur sina hålor.
- Är Sitting Bull, den Sitting Bull, i stan? Vad i helvete håller ni på med egentligen och hur kan han ha hört talas om Dakota Jane före förenta staternas president?
Bill skrattar högt.
- Han är ju Siouxindian för tusan hakar. Dakota Jane har ett förbannat bra rykte bland dem, hon räddade livet på en av Red Clouds familjemedlemmar för en tid sedan, sköt en björn på någon meters avstånd och när inte det hjälpte så gick hon lös på den stackars jäveln med sin kniv. Jo, Dakota Jane har vi hört talas om. Och Bull är här för att göra sig en hacka. Jag tänker sätta upp en westernshow och dra in storkosingen, och vad kan locka folk mer än den som slaktade den där idioten Custer och hela hans jävla kavalleri.
Cleveland stirrade på honom,
- Det lär vara en och annan som inte blir så glad då han dyker upp, har du tänkt på det?
Nu var det Bills tur att le,
- Du ville ha mina tjänster, jag tror att vi precis har snubblat på det som jag vill ha i gengäld...
* * *
2 juli, två mil från gränsen till Kanada. Frank Lawson har samlat upp sina män, 14 desperados från helvetets avgrund, på ett avskilt ställe och nu stirrar han ursinnigt på dem.
- Dakota Jane? Vem i helvete är Dakota Jane?
Stuart “killer” Grant stirrar på honom med tomma ögon,
- Jag vet inte vem hon är men hon tycks veta precis vilka vi är. Jag läste i tidningen att det var hon som fixade Pip och de andra nere vid Red River, det var en väldigt detaljerad story bevittnad av flera personer inklusive en jävla flodbåtskapten som svor på att solen lyste ur röven på henne.
Frank blev röd i ansiktet.
- Blev Pip och hans killar fixade av ett jäkla fruntimmer? Vad i helvete är det här för jävla fasoner? Vad är ni för jäkla ömfotingar egentligen? Först så bränner ni ner hela jävla Fargo så att halva armén dyker upp, sen så får jag veta att en jävla skolfröken har skickat några av mina bästa män till helvetet. Kan ni förstå att jag är lite upprörd här, eller är ni för korkade för att ta i in det?
Lille Buck, 19 år och, tja, korkad, svarar,
- Jag är inte korkad.
Frank stirrar ursinnigt på honom, drar sin Colt 45 och skjuter Lille Buck i pannan med ett enkelt skott. Buck faller ihop ryckande på marken.
- Jo, Lille Buck har alltid varit en idiot och vet ni vad, det är slut med sådana i min organisation nu. Jag har en stor affär på gång med folk som är på väg in från Kanada och så faller halva min organisation i bitar på några veckor, armén hasar mig i röven och jag är inte ens säker på att jag går säker för det här jäkla fruntimret längre heller. Förstår ni hur olycklig det gör mig?
Killer Grant stirrar på honom och tar fram ett pressklipp.
- Jag tänkte att du ville se det här, jag hittade det i en lokal tidning igår.
Frank rycker åt sig urklippet och stirrar på det med blodsprängda, vilda ögon.
BUFFALO BILL HYLLAR DAKOTA JANE
Plötsligt kände han sig gammal.
* * *
Sergeant Lee och hans män har utgjort den enda patrull mellan Fargo och gränsen till Kanada som regeringen kunnat bidra med, och man har legat ute i veckor innan man en sen kväll kan rida in i det trygga Fort Bliss för att lämna rapport. Lee har sett fram emot ett uppfriskande bad och en rejäl sup men blir beordrad in till lägrets kommendant, Överste Newcastle så snart hans patrull nått fram till fortets port. Han dammar av sig och svär för sig själv men traskar raskt över till Överstens kontor.
- Sergeant Christopher Lee anmäler sig efter patrullering, sir!
Översten kikar upp från sina papper och ger ifrån sig en trött grymtning.
- Lediga, här Lee, ta en sup.
Lee sveper glaset och noterar att Översten ser mer fårad ut i ansiktet än när de sågs senast. Tydligen har livet varit tufft här i Fort Bliss också.
- Ni har väl hört talas om branden i förra veckan, Lee?
Det hade han inte.
- Nej, sir, vilken brand talar ni om, sir?
Översten reser sig och går fram till fönstret och tittar åt Fargohållet till, som dock ligger tre mil bort.
- Fargo, Lee. Stan brann så gott som ned till grunden när ni var därute och gjorde ert svep mot gränsen.
Lee kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Fargo? Nedbrunnet till grunden? Vad tusan pågick här?
Översten vände sig om och stirrade på honom med ögon som inte riktigt fäste någonstans.
- Ni lade kanske märke till att det här fortet nästan är barskrapat på folk? Jag har varenda tillgänglig man därute och regeringen har beordrat oss och andra myndigheter i Dakota att gripa in resolut och hårt. Jag har en lista från presidenten som är längre än din arm på saker som måste göras, och helst igår. Bland annat så ska större delen av stan byggas upp med tegelhus och arkitekter och sånt folk svämmar in från halva landet. Ångbåtarna går i skytteltrafik med tegel, timmer och proviant. Det är en sjuhelvetes röra.
Lee förstod varför Översten sett fårad ut. Inte att undra på.
- Jag är beredd att rida ut inom två timmar igen med mina män, sir. Vart behövs vi bäst?
Översten tittade nu rakt på sin Sergeant.
- Ja, ni ska rida ut igen, och er order kommer från presidenten personligen. Ni ska lokalisera en lokal kvinna vid namn Dakota Jane och överlämna ett brev till henne, samt se till att ingenting ont sker med henne.
- Dakota Jane, sir? Jag förstår inte.
Översten pekar på en hög tidningar på bordet.
- Läs de där och du får bilden klar för dig. Om så mycket som ett hår kröks på hennes huvud så åker din karriär ned i latrinen fortare än kvickt, för skit rinner nedåt. Klart?
Plötsligt kände sig Lee mycket trött.
- Ja, sir.
- Gott, vi vet inte exakt var hon befinner sig men mitt tips är att ni börjar i Fargo. Sheriffen är en god vän till henne och jag kan bara anta att de har varit i kontakt med varandra sedan den här sörjan började. Utgå.
- Ja, sir.
* * *
Ovetandes om allt tumult kring hennes person så sitter Dakota Jane i sina föräldrars hem och för ett lågmält samtal med sin mor Anna i köket. Hennes far är inte hemma och Anna är djupt olycklig. Hon stickar nervöst på en tröja och har hundra frågor till sin, i hennes ögon, alltför vilda dotter.
- Hur kommer det sig att du hamnar i sådana här situationer, och vad ska din far säga när han hör talas om att tidningarna har börjat skriva hemskheter om dotra´sin? Och hur kan Buffalo Bill känna till det här? Vet hela landet om hur du har skämt ut oss? den där gamla buffelmördaren är ju ingen förebild för barnen här i trakten precis.
Jane stoppar in nya patroner i sitt bälte och försöker att muntra upp sin mor.
- Mamma, du vet att far har ett annat sätt att se på saker och ting och hade han inte varit upptagen i Fargo nu så hade vi kanske sett på saken lite annorlunda.
Anna hade, som de flesta mödrar, en förmåga att sila ut det hon själv ville höra, och fortsatte att mässa.
- Och vad hade de där stackars satarna gjort för att förtjäna att du hade ihjäl dem Elisabeth?
Hon var inte Jane i sin mors ögon, och helt säkert skulle hon aldrig bli Dakota Jane.
- De mördade en indian och våldtog en prästfru i hennes eget hem, räcker inte det mor?
Tystnaden sänkte sig som en våt filt över rummet.
- Hälsa far att jag blir borta ett tag, jag tänker jaga ifatt dem som anlade branden i Fargo, och när jag hittar dem kommer de att få betala för det.
- Men var inte branden i Fargo en olyckshändelse?
Dakota Jane reser sig från bordet och kramar om sin mor.
- Det är vad de säger, men Hans Ritter har en annan historia, och den kräver handling.
- Men kan du inte låta sheriffen och hans män ta hand om det, varför måste du utsätta dig för fara?
Hennes mor såg förtvivlad ut.
- Mor, Ritter och hans karlar har en nedbrunnen stad med allt vad det innebär att ta hand om. Jag måste göra det här. Adjö.
Jane behövde inte vända sig om för att veta om att hennes mor stod och tittade på henne när hon red ifrån gården. Annas ögon brände i ryggen på henne.
* * *
I Washington samlades Dakota Jane teamet lett av Buffalo Bill på ett rum i det nedgångna hotellet Preston. Bill önskar alla välkomna och går rakt på sak.
- Gentlemän, kan jag få en redovisning om hur den senaste veckan har varit? Vem vill börja?
Neville Jenkins reser på sig.
- Jag skulle vilja börja, för jag är stolt över att ha värvats till denna exklusiva klubb, och jag är extra stolt för att ha varit den förste i detta rum att få en artikel om Dakota Jane publicerad.
- Tack mr Jenkins, svarar Bill.
- Nåt nytt?
Jenkins kan inte låta bli att skina som en sol när han fortsätter.
- Den första artikeln plockades upp av 32 tidningar runt hela landet och jag har också hört ryktas om ett intresse i Kanada. Men min uppföljare, om ditt stöd för Dakota Jane, blev en sensation. 95% av alla tidningar i landet har redan kört historien. Sedan dess har intresset varit lavinartat.
Bill kunde inte låta bli att skrocka till.
- Ja jävlar. Vad gör vi åt intresset nu då? Mr Post, rapportera.
- Jag har förgäves jagat efter ett fotografi men jag har istället producerat ett antal teckningar som skickas ut med kurirpost över hela landet i detta nu.
- Gott. Mr Parkins, rapportera.
- Jag har skrivit ihop en, ska vi säga, något förstorad historia om hennes bakgrund. Hon har inte dödat en björn, utan fyra, och så vidare. Den sista med bara händerna då ett spädbarn var i fara. Vi fotograferar vittnen just nu och storyn kablas ut om några dagar.
Bill kunde inte låta bli att skratta.
- Fyra björnar? Ja, det där tar mig tillbaka. Mr Andrews, rapportera.
- Jag har sålt rättigheterna till en serie äventyrsberättelser som kommer att börja publiceras i ett stort antal tidningar inom någon vecka, och ditt bokförlag har köpt in rättigheterna att ge ut samlingsutgåvor med start i november. Vi talar om en bok i månaden i ett år till att börja med, med fyra historier i varje.
Bill vickar tillbaka stolen och känner sig riktigt nöjd med sig själv.
- Helvete, den här kvinnan håller på att bli lika känd som jag, och bäst av allt, alla vet att jag står bakom henne till 100%. Det går hem hos kvinnorna i det här landet gentlemän. Och det är kvinnorna som kommer att dra med sina män för att se min westernshow.
- Det här ser ut att vara en vinnare. Skål.
* * *
Dakota Jane återfinns på KULTPORTALEN där RETROFUTURE finns att få tag på. En sida på MySpace för Dakota Jane finns också, på den här länken.
Michael Eriksson, oktober 2009.
